Månadens hästägare har i många år varit Janne (Jan-Olov) Olsson.

Janne är född i början på 50-talet och uppvuxen i Arvika. I 15-årsåldern började Janne hänga i Gunnar Seleskogs stall. Då, på senare halvan av 60-talet, fanns det på Arvika-travet många amatörtränare.

Efter att ha fått prova på att köra hästar, bl.a. en riktigt duktig travare som Miss Rodney (129 34-21-17 och 300.000 insprunget på 70-talet), växte aptiten att själv äga häst. Tillsammans med tre kompisar köpte Janne Illuster (Excellens Bulwark – Dehlene). Illuster var en nyttig travare även om han nöjde sig med en seger. Illuster fick även ytterligare en delägare – Erik i Lycke – som var en stor hästhandlare. Janne och hans kompisar lärde känna travhästmarknaden först genom Erik i Lycke men sedan också genom egen (bytes)hästhandel.

1992 blev Janne hästägare igen efter drygt 15 år i ’karantän’. Först med Ronica tillsammans med Gunnar Seleskog och några år senare stoet Remington Merlot. Hon var en ett år yngre syster till Remington Crown som efter många storloppssegrar tjänade ihop 23 miljoner.

2003 tog Janne ny fart i travet när han tillsammans med sonen Andreas och gamle kompisen Jan ’Pripps’ Persson på Kriterie-auktionen ropade in Lobys Demon. Detta ledde till första kontakten med Jonas och köp av Menhammaruppfödningen Jam Jam och därefter Sven Olof Palema.

2008 gick Janne med i Jonas´ unghästkonsortium med Mon Petit Cheval, Monte Major, Global Mon Chichi, Normandie Boy och She’s Filly.

Året innan hade Janne gått in i ett konsortium hos Olle Goop med 2-åringarna Miss Sixty, Poppy, Bill Boing, Muskot och Deo. I slutet av 2008 gick Janne med i ett Goop-konsortium med Hobnob, Johnny Yuma, Miami Ink och Cue On (bror till Pebbly).

Hos Jonas har det blivit andelar i fler hästar. Bland de hästarna nämner Janne Paleo Pride, Global on Fire och Global Skipper.
 

Janne har även flyttat fram markeringarna söderut till Anders Lindqvist i Paris. Första kontakten kom genom Miss Sixty och hennes tävlingsperiod i Frankrike 2011. Miss Sixty stod på Grosbois i Anders Lindqvists stall.

’Jag och Anders Rohdin åkte ner till honom hösten 2011.
Vi ringde honom och frågade om det var ok att komma ner och se henne gå ett lopp. Han svarade: Kom! Jag tar hand om er och det gjorde han och hans trevliga fru Ioana verkligen. Vi blev så väl mottagna att vi har fortsatt att åka ner och våldgästa dom. Vi har väl gjort 4-5 resor dit. Har även köpt små delar i 2 starthästar. Den ene – Cagnam Style - med 30000 euro och den andra 15000 euro på kontot. Har tyvärr inte sett dom starta live men följer dom på Ipadden. Jobbar på att se dom live. Vi och Anders skall även fira stort - restaurang är väl i stort sett klar - det är bara vinsten på Vincennes som fattas men det är bara en tidsfråga?’

Tidigare i år fick Janne ’ett erbjudande han inte kunde tacka nej till’, en rejäl bit av Juvels Boy.

Janne har också en egen uppfödning som börjat klart löftesrikt. Den tidigare konsortiehästen Poppy har fött She’s Got It som nu är 3 år.

Janne sörjer också för återväxten i svenskt trav genom sönerna Andreas och Mathias (’Matte’).

Janne är också en trogen medlem i Jonas´ fredagsgäng som träffas och kör häst i Östensbyn.

Intervju och text: Willy Nyström

Inledning.
Jonas har bett mig berätta om hur det är att vara travhästägare. Jonas känner också till hur länge det gått sedan jag blev travhästägare och hoppas också att det finns några glimtar från den svenska travsportens historia.
Så jag gör gärna ett försök och hoppas att mina minnen är av intresse inte bara för nostalgiker utan också väsentligt yngre travintresserade.

1959 – 1966 eller hur man blir travhästägare.
Jag föddes 1944 i Linköping och kom 1948 till Stockholm med mina föräldrar. Vi bodde i stadsdelen Vasastan på gränsen till det fina Östermalm. Ni som läst Leif GW Perssons ’Gustavs grabb’ kommer kanske ihåg att Leif växte upp på ’fel sida om Odengatan’.

1951 började jag i Engelbrekts folkskola och träffade då en klasskamrat som hette Bosse, även han från fel sida om Odengatan fastän han faktiskt bodde på Odengatan. Vi två gick i samma klass i 4 år men hamnade sedan i olika läroverk.
1954 började vi att ’jaga’ autografer av fotbollsspelare. Vi hade koll på när de allsvenska lagen kom till Stockholm och på vilket hotell de bodde. Vanligen kom lagen tidigt på söndagsmorgnarna med nattåg till Stockholms central och bodde på hotell Regina på Drottninggatan. Där åt de frukost och kopplade av innan de åkte till Råsunda framåt middag.

Alla matcher började 13.30. Utanför Regina häckade en klunga autografjägare som likt gamar hoppades att spelarna skulle ta en förmiddagspromenad och skriva autografer i block och på lagbilder från Rekordmagasinet.
Bosse och jag insåg att det i autografjägarskrået fanns karriärstegar precis som i samhället i övrigt. Det fanns också en kutym att man drog sig tillbaka när man stod på topp. Eller som Bosse sa: när sverigeeliten i simning är yngre än vi själva är det dags.
Vi siktade på 1958 när både fotbolls-VM och friidrotts-EM arrangerades på vår hemmaplan. Parallellt skötte vi vår fysiska utveckling genom fotbollen i den numera avsomnade innerstadsklubben Engelbrektspojkarna. I dag skulle man säga att Engelbrekts församling var klubbens huvudsponsor. Vår motprestation var att dela ut kyrkans församlingsblad till de boende och servera pensionärerna på kyrkans julevenemang.
När det var dags att konfirmeras var pastor Per-David Eby snudd på obligatorisk som konfirmationspräst. Pastor Eby var även klubbordförande i Engelbrektspojkarna. Så Bosse och jag hängde med i samma grupp där också.

Travprofiler
Jag missade nästan aldrig en tävlingsdag på Solvalla. Fortsatte med fotbollen i Engelbrektspojkarna och fick nya medspelare, bl.a. de kommande travprofilerna Lasse Kinch och Anders Ekberg. Lasse och Anders gick i Östra Real och jag i Norra Real. Vid ett tillfälle spelade vi med varandra i EP på söndagen och mot varandra i en skolmatch i veckan. Samtidigt vidgade jag mina travvyer med bussresor till Sundbyholm och Marieberg. Kommer fortfarande ihåg Juliloppet 1961 på Marieberg, ett poänglopp där Janeiro med Gösta Nordin vann korta avdelningen och Rulle Rappson med Sören vann långa och totalsegern. 1963 hade jag ’sadlat om’ och lämnat fotbollen för cykling. När Valla hade sommarstängt i juli tog jag en 3-veckors på cykel och bodde på vandrarhem. Storloppen utanför Stockholm kördes oftast på söndagar. Sundbyholm, Marieberg, Årjäng och Jägersro var planen. Men Örebro till Malmö via Årjäng kändes övermäktigt så jag sneddade ner till Göteborg innan jag fick sol och medvind hela vägen till Malmö.
Hem satte jag cykeln och mig själv på tåget.
                                                                                        *
1963 gick jag ut gymnasiet och började en 2-årig postassistentutbildning i Postverket (skulle kallats ’trainee-utbildning’ idag). Därmed fick jag månadslön i stället för veckopeng och nya ’klasskompisar’ och ansikten. Vid ett lördagstrav på Valla samma höst tyckte jag mig se ett bekant ansikte i folkmängden (ja, då var det alltid välfyllt på publikplatserna) som tittade misstänksamt på mig. Jo, på måndagen fick vi bekräftat att vi båda varit på Solvalla och att travbanebesök inte var någon engångsföreteelse.
Pojken hette Anders och kom från Tällberg (på cykelavstånd från Rättvikstravet).
Snart kunde jag introducera Anders för mina bekanta på E-läktaren, bl. a. för Bosse. De närmaste åren blev vi tre nära vänner. Anders hade både PV och körkort så dagsutflykterna utsträcktes och innefattade även Gävle emellanåt. Ibland pratade vi om att köpa häst tillsammans. Pratet blev med tiden alltmer frekvent och konkretiserades med blodslinjer, tänkbara tränare och ’investeringsramar’ (tror aldrig vi använde det ordet, snarare ’hur mycket kan vi dynga in med tillsammans’).

Jag gjorde lumpen 1965-66 i Linköping och Villingsberg. Bosse, Anders och jag fick inte längre möjligheter att diskutera det framtida hästägandet så mycket. Även mitt inkomstflöde dämpades under den perioden men sensommaren 1966 kände vi oss mogna för beslut. Och – som man i den ålder vi var i – kände att vi knappast kunde misslyckas. Med vår samlade travkunskap kunde endast ren otur sabotera vår kommande investering.
Hingsten i ropet var Scotch Nibs och priserna på avkommorna därefter, dvs lite ovanför vår finansiella ribba. Men i Skåne stod den danskfödde hingsten Safari The Great som lyckats bra med sina första kullar. På modersidan vore Bulwark önskvärt utspätt med en skvätt Big Noon (som lämnade många kapabla men heta avkommor).

Tränare då? Ingen av de större och etablerade eftersom vi ville kunna påverka matchning mm. Att leda in en häst hos någon av bröderna Nordin t.ex. och ställa krav trodde inte ens vi på. Och ändå hade Anders spelat hockey med en som hade börjat med trav i Dalarna och som säkert kunde funka som rådgivare. Märkligt namn förresten, Goop hette han visst. Så vi valde att kontakta en yngre rätt lovande Solvalla-tränare, Kurt Mohlin, med sin genombrottshäst den franske fuxen Paliron.

Carné Safari
Vi visade Travrondens träningslista för Jägersro för Kurt M. där Kurt Sjöberg tränade en drös med blivande kanoner efter Safari The Great. Alla ägda och uppfödda av Klas Andersson på Lorensdals gård i Vellinge. Vi hade fastnat för två 2-åriga hingstar, Big Safari och Carné Safari.
Vi tre hade bestämt att gå in med 4.000 var, dvs 12’. Men priset var 16’! Efter ett misslyckat försök att hitta en fjärde finansiär valde jag att gå in med ytterligare 4’. Men vilken skulle vi köpa? Big eller Carné? Big var något dyrare – 18’ - men vi sneglade också på en nära besläktad till Carné, Sven ’Ludde’ Karlssons Ingela som tillhörde kulltoppen för 3-åriga ston. Så det blev Carné Safari som gjorde mig till travhästägare.

Tryck här för att komma till kapitel 2