Ordet ’skolkamrater’ andas 50-tal för mig och många 40-talister. Emellanåt påminns man om många som man sedan inte träffat men som man från media av olika anledningar fått veta har gjort det ena och det andra.
Tyvärr har många efterhand ’taget ner skylten’.

Tidigare har jag berättat om Leif GW Persson som var just skolkamrat under 7 år i Norra Real i Stockholm. Inte så att vi umgicks men kände varandra till utseende och namn som man gör när man ses varje skoldag på morgonsamlingen och i skolbespisningen.

Länk

Men de senaste veckorna har två händelser triggat sekundärminnet att sända gammal info till primärminnet för bearbetning.

Benke Nilsson
En av Sveriges legendariska fri-idrottare har gått ur tiden. Höjdhopparen Bengt ’Benke’ Nilsson var världens bäste höjdhoppare några år i mitten på 50-talet och hade nog tänkt kröna detta med att segra i OS i Melbourne men en skada tidigare under året omöjliggjorde den planerade träningen. Ändå chansade förbundet och sände Benke till Australien där han rev ut sig på begynnelsehöjden. Detta antar jag gjorde slutet på idrottskarriären. Säker kan man inte vara eftersom Benke hade andra planer för sitt liv än sport och kanske ändå tänkt avsluta tävlandet.

De åren samlade jag autografer. Oftast jagade man offren i samband med tävlingar och där de hade sällan tid och ro att skriva autografer. På något sätt hade jag fått veta att Benke bodde bara några kvarter från där jag bodde i korsningen Odengatan/Roslagsgatan. Det var i ett av hörnhusen i korsningen Odengatan/Sveavägen diagonalt från arkitektpärlan Stadsbiblioteket. Eller – för sent anlända läsare - på motsatt hörn där numera Hard Rock Café ligger.

På den tiden öppnade man den tunga porten på gatan och kom in i vestibulen där man kunde läsa namnen på de som bodde i huset och på vilken våning. I 5-våningshuset på Odengatan fanns bara en Nilsson på namntavlan. Han bodde på 1 tr. Jag ringde på och Benke öppnade. Jag förklarade mitt ärende – förmodligen helt överflödigt där jag stod med en bunt Benke-foton, klippta från dagstidningar, i vänstra handen och en reservoarpenna i högra. Han slog sig ner på en stol i hallen och började signera bilderna. När han hade hunnit drygt halvvägs igenom bunten tittade fru Nilsson ut och sade vänligt att maten var klar. Benke tittade menande på mig och förklarade att nu måste han tyvärr äta. Normalt skulle jag börjat tjata ’äh, bara tio till’. Men Bengt Nilsson hade förmågan att få den närvarande att lyssna och förstå allvaret så jag tackade artigt och gick.

Lattjo-träffar
Därefter gick det några år och tillsammans med två sportintresserade klasskamrater gick jag på några ’Lattjo-träffar’ i närheten av Stureplan. Kommer inte ihåg arrangören men temat var sport med någon känd och kunnig person som var där. Vid ett tillfälle kommer jag ihåg sportjournalisten ’Glokar Well’

ett annat Benke Nilsson. Det anordnades en tävling där deltagarnas sportkunskaper skulle testas. Deltagarna stod på ett långt led. Först i ledet fick höra ett påstående och skulle svara Ja (sant) eller Nej (falskt). När vi var fyra kvar (tre priser delades ut), en outsider, mina två kompisar och jag, var det min tur. Benke såg allvarligt på mig och påstod att Finlands president Kekkonen hade varit finsk mästare i höjdhopp. Nej, påstod jag. Benke såg beklagande på mig och jag gick att satte mig på min plats. Mina två klasskompisar blev etta och tvåa. Priserna var en jätteglass i det som då var Stockholms enda (amerikanska) glassbar. Mina kompisar delade med sig av sina priser.

Läs gärna det Aftonbladet skrev om Benkes civila karriär för två månader sedan.

Johan och Anders

Till saken hör att även mina klasskamrater Johan och Anders blev också det man kallar offentliga personer. Vi gick i samma klass 4 år i realskolan. I gymnasiet gick vi i parallellklasser eftersom jag skulle bli tandläkare (tyckte pappa) > Reallinjen, biologisk gren.

Johan Björkman blev finansman.
Anders Wijkman blev politiker.

När jag började på Solvalla 1959 hade jag vid ett tillfälle med programmet i skolan till den kvällens tävlingar och Johan bläddrade en kvart i det. Sedan bad han mig om tips på några säkra spel. Exakt hur jag resonerade kommer jag inte ihåg men det slutade med att Johan skickade med 5 kr plats på tre hästar i samma lopp. Trots mitt påpekande att graden av säkerhet minskade i viss mån att alla tre skulle tävla mot varann och kunde sabotera för varann.

Men resultatet blev att de tre faktiskt tog platserna. Två av hästarna kommer jag fortfarande ihåg: Dahlia Day och Lady Rollo. Plats 10-10-10. Johan tjänade inte en krona på medskicket. Kanske var det insatsen på travet som var ett steg i Johans utveckling som finansman. Eller nej, han var redan det då.

Norra Real
Det Högre Allmänna Läroverket på Norrmalm (Norra Real) byggdes 1891. En tid då kunskap huvudsakligen förvärvades i Livets Skola och mindre i skolsalar. När Leif GW Perssons bok Gustavs grabb kom ut för en del år sedan recenserades den i SVT1 :s Go’kväll. Där nämnde recensenten ’Norra Real, en elitskola på den tiden’. 

Den värderingen kände inte jag till. När jag började som 11-åring 1955 var ’Norra’ mycket bättre än ’Engelbrekt’(s folkskola). Ingången till ’Norra’ på Roslagsgatan 1 låg ju bara drygt 150 meter från porten på Roslagsgatan 12 där jag bodde. För dagens skolelever låter det jag nu berättar som en utopi. Skoldagen började kl. 8. En minut före 8 ringde skolklockan under exakt en minut. När den tystnade låste vaktmästaren porten. De som inte hann in i tid fick vänta några minuter. Sedan låste vaktmästaren upp porten och släppte in en i taget av de senkomnas skara och skrev ner elevens namn. Tror att tre noteringar (= gula kort) per termin medförde nedsatt betyg i Ordning (strulputteindex).

Egentligen förvånande att jag under 8 skolår fick ett enda gult kort. Men jag var en baddare på att springa. Det hände massor med gånger att skolklockan ringde när jag öppnade porten hemma. Då var det bara att springa och med dödsförakt korsa Odengatan med spårvagnar och bilar som ’kom från alla håll’. Ok, fyra håll i alla fall.

Om någon hade påstått att Norra Real var en elitskola hade jag sagt NEJ. De hade ju inte ens nät i fotbollsmålen. Och vad betyder egentligen ’elitskola’? En skola på tio-i-topp eller en skola för eliten eller för elitens barn? 

Min pappa var rörmokare och det kan inte varit särskilt många rörmokarsöner i Norra Real under mina 8 år. Men mina klasskompisar brydde sig inte om min bakgrund eller GW:s för den delen.

1963 lämnade jag Norra Real med en studentexamen och vit mössa. Slutbetygen var inte särskilt bra men antagligen de jag förtjänade. Faktum är att vårbetygen i näst sista ring (årskurs) innehöll underkänt i fysik och kemi. Jag insåg allvaret och slutade spela fotboll med Engelbrektspojkarna för att kunna plugga under sommaren och tentera upp i sista ring. Plugga gjorde jag men missade ändå tentan i fysik. Men av någon anledning trodde lärarna på mig och lät mig gå upp i sista ring (uppförstorat målfoto!). Då insåg jag också nödvändigheten att verkligen plugga disciplinerat de 8 månader som återstod till examen. Tror ändå att sommarens slit gav sen utdelning. Fick t.o.m. väl godkänt i både kemi och fysik. Dessutom höjt i matte, engelska och svenska (Tack Tom Söderberg!).

Den 19 april 1963 fick jag springa ut på Norra Reals trappa med mina årskamrater. Norra Real var först i Sverige det året. Men efter studentfesten på Hasselbacken skildes vi åt och jag hade snart tappat kontakten med mina klasskamrater. 1983 och 2003 träffades vi för att fira 20- och 40-årsjubileum.

50 år senare
2013 träffades en lite decimerad skara med uttunnat grått hår och snittvikten på uppåtgående. Fodralen hade också blivet lite skrynkligare. Också den här gången på Hasselbacken. 1963 gick det spårvagnar i Stockholm men vid omläggningen till högertrafik 1968 grävdes spåren upp, elledningarna demonterades och bensinångorna ersatte atmosfären. Nu – 2013 - hade spårvagnarna kommit tillbaka. I varje fall 7:an från Norrmalmstorg till Djurgården. Numera med vässad service. I varje fall har jag inget minne av att det serverades champagne på spårvagnarna 1963.

De som höll i återsamlingen hade kontaktat GW för att få hans version av 8 år i Norra Real. Men datumet funkade inte för GW så det får väl bli 2023. Men ersättaren Bengt af Klintberg fyllde kvällen med Norrarealia även om det inte är därför han blivet känd. Bengt är mest känd som folklivsforskare och vidarebefordrare av skrönor. Låter ’råttan i pizzan’ bekant?

Själv har jag inget minne av Bengt från skolan. Han är 6 år äldre än jag och nästan vuxen när jag som 11-åring började i Norra.

Men efterhand blev stämningen uppåt framåt nattkröken. Kanske grundades detta på spårvagnsturen och tog fart efter Hasselbackens klassiska silltallrik (special for you!). Det var som de mentala rynkorna slätades ut.

Upp till 13
Ett annat numera bekant namn lärde jag känna några år tidigare när jag fortfarande gick i folkskolan. En klasskompis bodde i Timmermansordens byggnad vid Eriksbergsplan. I samma hus bodde den 2 år äldre och långe Ulf Elfving. Så när jag började i realskolan träffade jag Ulf igen. Ulf bör ha taget sin studentexamen 1961 och det gläder mig verkligen att det gått bra för pojken. Ulf var – och är säkert fortfarande - en schysst person. Ska fråga Bengt om det är sant att en pojke i Ulfs radioprogram Upp till tretton avslutade ett samtal i direktsändning med ’Bapelsin gubbj-l!’.

Ulf och GW!
De gamla norrarealarna Elfving och Persson har mötts i etern för inte så länge sedan igen. En klassresa.
 

Roland Mattsson
Gymnastiska Centralinstitutet eller GCI heter idag GIH (Gymnastik- och Idrottshögskolan). Då som nu ligger den bakom gamla Olympiastadion vid Valhallavägen. Där utbildades gympalärare som fick omsätta sina teoretiska kunskaper i praktiken på några utvalda skolor. Elitskolan Norra Real var självklart en av dessa. En dag presenterade vår gymnastikdirektör Bubblan (har uppriktigt glömt hans namn) fyra nya praktikanter från GCI. En av dessa kände jag igen, handbollsmålvakten Roland Mattsson.

När Mattssons praktikperiod nått sista dagen fick vår klass avsluta med att varje elev fick testa landslagsmålvakten med ett straffkast. En av oss lyckades sätta en straff med en låg studs intill Mattssons högra stolpe. Det var inte jag. Min fotbollsstrafftaktik mot vänstra krysset läste Mattsson i mina ögon redan innan bollen lämnat handen. Han klistrade den och rullade ut den till nästa i ledet.

Roland Mattsson utvecklades till en framstående lärare på GIH. En av de som kan intyga detta är förre förbundskaptenen i fotboll Tommy Söderberg (hans andranamn är Roland!).

För de flesta är Roland Mattsson mest känd inom handbollen men vi som följt – och följer – travet känner också till hans intresse för travet, säkert värt en djupare studie, eller hur? 

Skolan
Jaha, vad handlade den här texten om egentligen? Skola är bra för vuxenlivet om man får/har goda klasskamrater. För att uppnå detta är det bra om man själv bjuder till. Någon kanske invänder att mycket av det jag lärde mig i Norra Real har jag väl ingen nytta av idag? Säkert riktigt men det är lite som en höjdhoppare som tog 2 meter och 11 centimeter 1955. En måttligt imponerande prestation idag men världsklass då. Ja, jämförelsen kanske haltar något. Lite tuppkam borde kanske ordineras?

Genom åren har jag genomfört många anställningsintervjuer. I mina förberedelser ingick att läsa igenom studentexamensbetyg och akademiska meriter. En intervjuad som tog sin studentexamen vid 19 års ålder och akademisk examen vid 22 års ålder är sannolikt en målmedveten och välstrukturerad person. En manlig person som tog akademisk examen vid 23 års ålder hade möjligen lagt ett år i värnplikten vilket var lätt att verifiera. Om mitt första intryck av den arbetssökande överensstämde med den profil jag fått från betygen kunde jag gå vidare att prata om ambitioner och andra viktiga detaljer för jobbet som social kompetens. Självklart har jag intervjuat och anställt personer där skoltiden förlängts av olika välgrundade orsaker.

Visst har arbetsmarknaden förändrats sedan den tiden när ’statens kaka var liten men säker’ men de vittnesmål som skolbetygen ger räcker fortfarande långt. Tyvärr är skolan idag uppenbarligen inte alltid den miljö där jag och mina generationskamrater hade förmånen att få de kunskaper vi behövde för att ha en grund att stå på vid inträdet i vuxenlivet.

Willy Nyström