Innan jag började skriva på Stall Jonas Mobergs hemsida hade jag en mejllista – Racing Lovers - där jag tipsade om andelshästar jag var med på. Juldagen 2015 gjorde jag ett undantag från det ämnet:

’Den här gången är inte huvudtemat travet utan ett tips om ett program på svt1 tisdag 29/12 kl. 20, Leif GW Persson – Min klassresa. GW skrev för några år sedan boken ’Gustavs grabb’ som är en självbiografi som jag läste med stor behållning och stort intresse. Jag tror att ni alla känner GW från serien Veckans brott som kriminolog och samhällsdebattör där GW bjudit på inblickar i sitt mångfacetterade liv. GW har också en lång karriär som författare av kriminalromaner där han grundar berättelserna på sin yrkeskunskap och yrkeserfarenheter.

Ännu en anledning till att jag sträckläste ’Gustavs grabb’ är att GW var en skolkamrat under 7 år. GW är ett år yngre och började i läroverket ett år efter mig. En hösteftermiddag 1956 höll jag som vanligt på att sparka boll på skolans grusplan när en smal pojke i kostym och keps kom fram och frågade om han fick vara med. Jag kommer ihåg att jag tittade på hans prydliga skor (och tänkte på vad hans mamma skulle säga när han kom hem) men svarade att han kunde hoppa in på ’mitt’ lag. Det var första gången jag träffade GW.

Självfallet var det ingen som kallade honom GW. På den tiden kallades man oftast sitt efternamn och med åren visste alla i läroverket vem den duktige Persson var. Faktum är att han var skolans stjärnelev. På den tiden (i början på 60-talet) sändes programmet ’Vi som vet mest’ i radion – en föregångare till ’Vi i femman’ där de ’bästa’ gymnasierna ställde upp med tremannalag (yes, bara grabbar). Normalt sattes lagen ihop av de mest allmänbildade från ’sista ring’ (avgångsklassen). I vår skola Norra Real platsade GW redan två år innan sin examen. Dessutom tror jag att han var den bäst klädde eleven i gymnasiet. Han var då sylsmal och hade inga som helst problem med passformen.

För två jular sedan signerade GW sin nya kriminalroman i Jakobsberg. Så Laila och jag passade på att åka dit och köpa den. Samtidigt tog jag med mitt pocket-ex av Gustavs grabb som jag också bad att få signerad. Medan GW skrev kunde jag förklara att hans bakgrund till viss grad liknande min egen. Vi växte upp i kvarteren intill varann i lägenheter som var våra pappors tjänstebostäder. Leifs pappa var byggnadsarbetare liksom min och passade då som fastighetsskötare (’portvakter’ kallades de). Leif frågade då på vilken sida av Odengatan jag hade bott och jag svarade ’På samma som din’. För honom räckte detta som beskrivning av min bakgrund. Odengatan var då en gräns mellan det fina Östermalm och Vasastans arbetarkvarter - ’Sibirien’.

Hur som helst tror jag ni Racing lovers – även ni som inte kan räkna er som ingående i ’Köttberget’ (födda på 40-talet) – kan få ett par intressanta timmar i tv-soffan och kanske rentav kan lockas att köpa ’Gustavs grabb’ även om biografier vanligen inte inbjuder till sträckläsning.’

Programmen hittar ni på svtplay.
Avsnitt 1
Avsnitt 2

I kapitel 1 i min berättelse nämner jag hans bok Gustavs grabb som var underlaget för intervjun med GW som Malou von Sivers gjorde i går (tisdag) i TV4. Intervjun är en intresseväckare inför TV4:s kommande serie med GW.

Som jag berättat gick GW och jag i samma skola under 7 år. GW valde snart bort fotbollen till förmån för väsentligare ämnen (tack Leif, är övertygad om att ditt val var klokt).

Våren 1963 hade vi i avgångsklassen klarat av de skriftliga proven och fått våra betyg som sedan skulle försvaras och helst förbättras i det kommande muntliga förhöret. Seden var då att betygen skulle offentliggöras med olika symboler på den egna halmhatten. T.ex. betydde ett fastsytt dockben av plast betyget B (godkänt men inte mer) i fysik. Ett garnnystan i blått och gult betydde AB (med beröm godkänd) i svenska och ett i rött, vitt och blått AB i engelska. På bilden finns en plastflaska med vätesuperoxid som borde betyda B i kemi. Uppenbarligen hade Bob Dylan satt spår i mig eftersom jag fick mamma att brodera WHEN WILL I EVER LEARN? på det svarta hattbandet. På hatten finns också en text och en bild som jag återkommer till i ett annat travkapitel (!).

På en rast kom GW fram till mig där jag stod på skoltrappan och inspekterade mina resultat och andra detaljer. Exakt hur samtalet förlöpte har jag glömt utom en detalj. Vi hade kommit in på klädsel och han berättade om sina nyinköpta S:t Tropez-braller; vita, smala och med lågt skuren midja som skulle förevisas när det blev varmare.

Min kompis Bosse (Lexmark) har också kompletterat mina kunskaper om GW efter studenten och innan han anställdes i polisen. Bosse läste juridik på universitet samtidigt som GW. Bosse och bland många från Vasastan fanns även GW som häckade längst bak i föreläsningssalen, till synes för att sitta av föreläsningen. GW urskilde sig genom att plötsligt kunna räcka upp handen och avbryta föreläsaren och referera till nya rön i den amerikanska kriminologin som stred mot föreläsarens lokalt begränsade och föråldrade teser. Pojken har alltid haft gott självförtroende.

Med detta ber jag att få önska Glad Påsk och lovar att snart återkomma med nästa kapitel om uppfödning med hjälp av Åke Wall.