I början på 70-talet arbetade Börje hos stall Wallner-Lindstedt på träningsanläggningen Bisslinge en halvtimmes körväg från Solvalla. Parallellt hade Börje uppgiften att på tävlingsdagar vara jourhavande hovslagare på Solvalla.

Det gjorde att Börje fick sko travhästar för ett av Sveriges framgångsrikaste tävlingsstall och även andra ’akutpatienter’ i samband med tävlingar på Solvalla. En gång om året kom travare från alla delar av världen till Solvalla med eller utan hovslagare av varierande kompetens. En av de första internationella stjärnorna Börje fick sko var Eileen Eden 1970.

Eileen Eden hade varit med redan året innan i Elitloppet och mycket betrodd då men tappade antagligen segern efter en misslyckad start. Nu var Eileen Eden tillbaka igen på Solvalla med Europas bäste kusk Johannes Frömming. 1970 regnade det faktiskt på Elitloppssöndagen och Eileen Eden knep sista finalplatsen i sitt försök. Förhandsfavoriten Fresh Yankee med USA:s bäste kusk Joe O’Brien segrade i försöket. Frömming gjorde sin bedömning att Eileen Eden hade rätt balans men att det slippriga ytlagret krävde nya skor eftersom de som hon haft i försöket var slitna och falsarna inte gav optimalt grepp. Frömmings klokskap och Börjes hantverk ledde till att Eileen Eden fick sin revansch. Med vassaste avslutningen hann Eileen Eden förbi Fresh Yankee i lagom tid före målet.

Börje har berättat mycket från de åren och jag har valt ut några personligheter som jag menar haft stor påverkan på svenskt trav. 

Dart Hanover

Hingsten Dart Hanover föddes 1965 i USA på det dominerande stuteriet Hanover Shoe Farms. Dart Hanover tillhörde årsgångseliten i USA och hade efter 4-årssäsongen förvärvats av Ulf Moberg (Stall Fläkt) med sikte på avel i USA. Priset var 500.000 kr, en aktningsvärd slant 1970. Ulf Moberg hade planerat att sälja avelshingsten till ett syndikat men svenska skatteregler gjorde det mindre förmånligt att genomföra den transaktionen så kort tid efter köpet. Detta ledde till beslutet att tävla vidare med Dart Hanover. Skötare blev Ove Kristoffersson som också skulle följa Darten under resten av tävlingskarriären.

’Darten’ sattes i träning hos Wallner-Lindstedt som sedan flera år tillbaka framgångsrikt haft hand om alla av Stall Fläkts travare. Darten stod hela tiden inne på Solvalla men tävlade mest i storloppen på kontinenten. Det blev också Börjes första bekantskap med Dart Hanover. Dart Hanover hade dåliga fötter hela sin tävlingskarriär. Eftersom plastning av hovar då var relativt oprövat med outvecklade plaster var lösningen inte lika enkel som den varit idag. Börje valde då att tillverka ringskor (inte öppna skor utan skor som täckte hela hoven under runt om) med sömhål där det fanns hov nog att fästa sömmen. Sådana tävlade Darten med under återstoden av sitt tävlande. I träning gick han med ett mellanlägg till sulan av bildäcksgummi för att avlasta hoven och förbättra cirkulationen. Ove Kristoffersson lade alltid ner mycket arbete med hans hovar med regelbunden massage av kronränderna för att öka blodcirkulationen. Börje berättar att Dart Hanovers hovproblem blev mindre mot slutet av tävlandet.

På våren 1970 i italienska storloppet Gran Premio della Lotteria, blev Dart Hanover utslagen som trea i sitt försök efter amerikanske Snow Speed och franske Tony M. I det ena tröstloppet segrade Darten med Berndt. Nästa storlopp blev Grosser Preis von Bayern i München där Darten blev tvåa slagen av Fresh Yankee. Loppet kördes veckan innan Elitloppet som valdes bort.

1971 däremot ingick Elitloppet i planeringen. Dart Hanover vann sitt försök och var i finalen bara slagen av franske jätten Tidalium Pelo men före Une de Mai som trea. Därmed hade han presenterat sig för den svenska ’hemmapubliken’.

Det här året låg Grosser Preis von Bayern bättre till i kalendern. Igen segrade Tidalium Pelo, denne gången före Une de Mai och Dart Hanover.

Senare på sommaren kördes VM på Roosevelt Raceway i New York. Som amerikafödd måste Darten kvalificera sig i Amerikanska mästerskapet en vecka före VM. Med kanadensiske championkusken Hervé Filion vann han överlägset. Filion sade direkt efter loppet att Dart Hanover var den bästa häst han kört.

Detta spelade tyvärr ingen roll eftersom Filion i VM som delägare i den kanadensiske representanten måste köra denna. I VM körde amerikanen Del Insko som utnyttjade Dart Hanovers startsnabbhet och tog ledningen. Darten höll spetsen in på upploppet där han fick släppa Une de Mai och Fresh Yankee före sig. Trots det var Dart Hanover nu etablerad i världseliten.

Som går att läsa i inlägget Hovslageri … http://www.stallmoberg.se/stall-moberg/hovslageri-41946555 var även Börje på plats vid VM-loppet. Börje berättar också att franske kuskstjärnan Jean-René Gougeon inför femtitusen åskådare satt helt still upploppet ned bakom Une de Mai när Joe O’Brien drev Fresh Yankee hela vägen in på målfotot.

1972 var Dart Hanover på Solvalla sista söndagen i maj. Den här gången segrade han liksom året innan i sitt försök och den här gången även i finalen. Dock efter att Berndt Lindstedt fått använda centrifugalkraften för att komma loss vid ingången till upploppet.

Säsongen 1972 skulle Dart Hanover komma att dominera europeiskt trav och – som första svenskägda – ta hem segern i Grand Circuit Européenne.

Nu var Dart Hanover 8 år och Ulf Moberg såg fram mot hans sista tävlingssäsong 1973 innan han skulle övergå till aveln. Siktet var nu Prix d’Amèrique. I samråd med Wallner-Lindstedt sattes han i träning i Italien hos William Casoli och naturligtvis med Ove Kristoffersson som skötare.

Som går att läsa i Travet i våra hjärtan av Olof Karlander och Mats Fransson att fokus hos William Casoli var på sista söndagen i januari. Då skulle Darten vara toppad. Måndagen innan körde Berndt ett jobb och var inte alls nöjd. Men när han kom in i stallet efter värmningen kunde han berätta att William Casoli lyckats med sin uppgift. Den franska spelarkåren gjorde Une de Mai till klar favorit med Aigle Noir och Buffet II därefter. Också svenske Lyon var mer betrodd än Darten.

1973 startades Prix d’Amèrique med bil. Berndt letade sig ner på innerspår som trea. I täten ’gick’ Lyon under våldsam press från Tony M. Redan i uppförsbacken var flera av de betrodda hästarna märkta av tempot och Berndt kunde flytta ut Darten i rygg på Tony M. Där kunde Berndt låta Darten få sitt drömlopp. In på upploppet växlade Darten ner Tony M på några steg och kom i mål på 17,3 – då näst snabbaste vinnartiden i PdA:s historia till nästan 38 gånger insatsen.  

Dart Hanover bar samma ringskor som alltid!.

Amerikanska travare hade på 60-talet fått stämpeln att inte ha uthållighet på distanser över 1609 meter. Naturligtvis var detta en felaktig slutsats baserat på att engelska milen är den vanligaste loppsträckan i USA och att förmåga att öppna snabbt premierades i statistiken. Dart Hanover bemötte påståendet genom förmågan att kombinera startsnabbhet med styrka och dessutom reglerbarhet som gjorde att han ofta hade kraft att växla upp sista biten in mot målet.

Wallner-Lindstedt

Här kunde Börje och jag prata om Håkan Wallner och Berndt Lindstedt med Börje som insider och jag som outsider (staketkusk). Mina bekanta från E-läktaren – Jan och Sune Snaar – hade hästar hos Wallner-Lindstedt som bl.a. gjorde att jag fick idén att ta Carné Safari på en 4-timmarsutflykt från Husby till Bisslinge och inspektera anläggningen med Jan som guide. 

Jag kommer också ihåg en händelse när Jan och Sune tyckte att jag skulle hälsa på Håkan och Berndt en tävlingskväll på Solvalla. Men varför skulle de vilja hälsa på mig invände jag. Svaret från Jan var att Håkan sagt att ’Vi hälsar på alla hästägare.’ Så Anders, Bosse och jag gick med till stallet där Håkan och Berndt stod på stallgången och väntade. Jag kommer fortfarande ihåg min star-struck-känsla att de framgångsrika tränarna skulle avsätta sin dyrbara tid en tävlingskväll för att hälsa på oss tre – två postisar och en studerande (med studielån).

Av Börje kunde jag också få bekräftat att den förmodade skrönan hur det gick till när Ulf Moberg träffade Wallner-Lindstedt, faktiskt var sann. Håkan och Berndt klippte sig regelbundet hos en frisör i Gamla stan. Där höll även Ulf Moberg ordning på sin frisyr med jämna mellanrum. Vid ett tillfälle korsades deras vägar hos frisören och Håkan gjorde ett klipp (ursäkta vitsen, kunde inte låta bli) och fick Ulf Moberg – sedermera Stall Fläkt – som travhästägare.

Lite förenklat är mitt intryck att Håkan och Berndt var begåvade hästmänniskor som kompletterade varandra sällsynt väl och utvecklade sin travverksamhet på ett sätt som bidrog till att travet i Sverige blev en sak i folkets medvetande. De tog klivet över Atlanten och inspirerade andra travsvenskar att våga samma sak. Plötsligt gick franska och amerikanska travare att besegra även med svenska tränare och kuskar och efterhand också med svenskfödda hästar.

Berndt var en etablerad kusk med känslig körhand och tempobedömning redan som lärling hos Gösta Nordin där han vann kriteriet med Gay Gal. Tidigt blev hans talang noterad av Olof Wallenius med Stall Segerhuva och Menhammar Stuteri. Berndt var privattränare för Stall Segerhuva innan hans tidigare arbetskollega på Veda Stuteri – Håkan Wallner – föreslog samarbete.

Håkan var för mig en mer anonym person eftersom han som kusk inte förekom inför publiken lika ofta. Men när han drog igång träningsstallet tillsammans med Berndt (’pop-stall’) blev Håkan offentlig på ett helt annat sätt. Dels var Håkan som ’kommunikationsdirektör’ framgångsrik och detta var eoner innan sociala medier och hemsidor, dels körde han nu lopp betydligt mer än tidigare. Med alla de hästar de fick i träning syntes hans taktiska begåvning allt oftare. Min uppfattning var att Berndt var förstakusk men riktigt så var det inte. I de fall när Berndts körhand inte kommunicerade med hästen fick kommunikationsdirektören sitta upp. Bröderna Snaars Like var en sådan som Berndt ryste när han såg.

Faktum är att jag utmanade kompisarna på E-läktaren genom att påstå att ’Berndt är bra men Håkan bättre.’ Hur f-n kan du påstå något så befängt?’ – ’Jo, Berndt behöver bara köra sin häst. Håkan måste köra sin uppsittning och samtidigt hålla reda på Berndt och alla deras motståndare.’ Så här 50 år senare känner jag att Börje nog håller med mig.

Börje kan dock komplettera min uppfattning om Håkan från andra perspektiv. Håkan var en person som krävde ordning och reda. Idag skulle man kanske karaktäriserat Håkan som ’kontroll-freak’, ett uttryck som väcker associationer med andra företeelser som övervakningsmyndigheter. Detta stämmer alls inte med Börjes uppfattning som med det förtroende som Håkan hade för Börje och andra medarbetare som gavs eget ansvar i sina uppgifter. Börje säger att Håkan och Berndt var de bästa chefer man kan tänka sig. Åren på Bisslinge på 60- och 70-talen var de bästa han och ’gänget’ på anläggningen någonsin upplevt.

Håkan var även marknadsdirektör med särskilt ansvar för att rekrytera hästägare, något som han inte bara lyckades bra med på hemmaplanen Sverige utan även i USA. Tror att de flesta som på något vis - och i olika branscher - velat etablera sig i andra länder, har snubblat över språk- och kulturtröskeln. Där tog Håkan ett rejält och bestämt kliv över tröskeln till travets USA. Något som han efter många årtionden fått bekräftat när han postumt valdes in i USA:s Hall of Fame.

Med detta hoppas jag att alla förstår varför Wallner-Lindstedt tillsammans med Dart Hanover lyfte svenskt trav en nivå.

Willy Nyström