finns säkert på många ställen i Sverige. På en av dessa holmar har jag varit en gång som jag egentligen glömt men som triggades av ett kapitel i Malin Persson Giolitos ’Bara ett barn’ som jag nyss läst. Huvudpersonen i boken tog en promenad till en fest som hölls varm sommarkväll i Stocksund vid vatten med utsikt mot Lidingö. Den triggade i sin tur en helt annan händelse som jag berättat om för några år sedan men som faktiskt har en koppling till Tranholmen.

 1970
På den tiden bodde jag på studenthemmet Kungshamra i Solna-stadsdelen Bergshamra. Det var första lördagen i januari 1970. Någon korridorkompis hade fått inbjudan till fest och hade av någon oförklarlig anledning fått några fribiljetter och delegerats ansvaret att ge biljetterna till några rekorderliga (?) studeranden. Han frågade mig som tackade ja med reservation för att jag kanske skulle bli lite sen. Orsaken var att Carné Safari skulle starta på Solvalla på lördagseftermiddagen men detta nämnde jag inte eftersom det kunde uppfattas som nonchalant.

Vintern 1970 hade börjat som vintrar gjorde på den tiden med kyla och snö. Den här lördagsmorgonen var representativ med -10 och strålande sol.

Första tävlingsdagen på det nya året 1970 kördes på Solvalla Expressens Rikschampion, en kuskmatch där den segerrikaste kusken på resp. bana bjöds in och lottades på Solvallahästar. Först ett försök där de främst placerade hästarna och kuskarna gick till final. Till finalen gjordes en ny lottning av de kvalificerade kuskarna på de kvalificerade hästarna. Sten Helt anmälde Knubben som i försöket fick Bollnäs’ Kjell Eriksson. Och en snygg styrning till en andraplats och klar för final. I finalens lottning fick Östersunds Sune ’Mandel’ Svensson chansen och blev tvåa. ’Hade jag känt hästen bättre hade jag vunnit’ konstaterade ’Mandel’ med sedvanlig blygsamhet. Sune Svensson var, namnet till trots, rätt osvensk till sitt sätt. 

Efter den lyckade dagen med 7.000 till ägarna fick Knubben övernatta i ett stall på Valla. Vi ägare konstaterade att, efter den påminnelsen om Knubbens förträfflighet i trav-Sveriges medvetande, det var läge att sälja Knubben till ’rätt’ ägare/tränare. Anders fick uppgiften att sondera med Olle Goop om ’intresse’ fanns.

Efter tävlingarna var jag naturligtvis på gott humör och hann hem till dusch och klädbyte i rimlig tid. Jag hade sagt åt min korridorkompis att jag skulle ta en taxi till festadressen som låg 2 – 3 kilometer bort från Bergshamra. Han förklarade att den låg på en ö utan möjlighet för taxin att köra ända fram.

Nåväl, taxin tog mig till en sorts kajplats med en 100 meter lång pontonbro som jag halkade över i kylan. Såg inga vägskyltar men knallade på inåt ön tills jag såg en upplyst villa med människor som rörde sig. Jag gick uppför yttertrappan och ringde på. Dörren öppnades och jag välkomnades in i värmen med sorlet från minglande människor. Mina glasögon immade snabbt igen men värden (?) tog hand om mina ytterkläder och gav mig ett glas. Imman släppte och jag började söka efter mina bekanta. Uppenbart såg jag vilsen ut och värden kom fram till mig igen. ’Det här är väl Örnstigen xx’ sa jag och tittade på papperslappen jag hade fått. Värden log lite och förklarade att den villan låg ytterligare 150 meter framåt. Det blev att palta på sig ytterkläderna och återlämna den osmuttade drinken och ge sig ut på en ny vandring i natten. Förmodligen blev jag ett samtalsämne på den festen.

Efter att ha fått samma välkomnande mottagande på rätt ställe blev jag också ett samtalsämne där. Någon av mina bekanta spred ryktet att jag hade varit på förfest och hade svårt med orienteringen.
Fortfarande upprymd av eftermiddagens händelser lyssnade jag mest och bidrog minst till att berika festen på annat sätt än med gott uppförande. Framåt midnatt framförde jag någon krystad ursäkt och måste tyvärr lämna festen. Sedan promenerade jag kilometrarna tillbaka till studenthemmet och vaknade pigg och fräsch på söndagsmorgonen.

Efter frukost åkte Anders och jag till gäststallet på Valla för att säga go’morron till Knubben och fråga hur natten varit. Vi tyckte han såg pigg ut och selade ut honom framför en rockard. Anders körde några varv på den snöiga ’BG’-banan och sedan var det min tur. Men just den morgonen var Knubben ovanligt pigg och när Anders klivit ur och räckte tömmarna till mig travade Knubben iväg innan jag hann kliva i. Mitt ’ptrooo’ hade egentligen ingen effekt och mitt drag i tömmarna funkade inte eftersom mina stövlar gled på snön. När jag insåg allvaret slängde jag mig på magen i vagnen och lyckades styra så att hjulen inte hakade i någonstans. Knubben fortsatte i spänstigt trav mot stallbacksinfarten och järnvägsövergången medan jag låg på magen (höll en låg profil bokstavligen) och halade in tömmarna. Då vi fått kontakt igen lugnade han sig och jag kunde komma upp i sittande ställning och allt var frid igen. När vi körde tillbaka samma väg stod tränare Stig Persson utanför sitt stall. Persson hade sett min uppvisning och kommenterade ’Ny körstil de’ där’ och lade till ’Skönt att det gick bra’. Den morgonen lärde jag mig att även en lugn och väluppfostrad travare kan bli stressad. Knubben var inte van att övernatta borta och dessutom vakna i tävlingsmiljön.

2018
läste jag alltså ’Bara ett barn’ och ett kort avsnitt i boken väckte minnet om den bitande januarikvällen 1970. Detta styrker min egenhändigt hemsnickrade men banbrytande teori att vi egentligen inte glömmer det vi varit med om från långt tillbaka. Men i brist på hjärnutrymme stuvar lagerchefen undan dokumentationen på hyllorna där det finns plats för ögonblicket. När signalen om Sök ’Tranholmen’ kommer och adressen (hyllnumret) saknas måste lagerchefen vandra igenom hyllorna i nummerordning. Klart att det kan ta några timmar innan svaret levereras till hjärnans innehavare. Ofta har frågeställaren lämnat lokalen när svaret kommer. Är frågeställaren i min egen ålder är risken stor att han glömt vad han frågade om och tittar förundrat på mig när jag berättar om lördagskvällen i tidiga januari 1970 och undrar varför jag börjar babbla om gamla studentminnen. Tror att jag ska ringa professor Martin Ingvar från Lund och höra vad han anser om mina nya rön i hjärnans fysiologi. (alltså inte Sten ’Hjärnan’ Helts!)

Åter till verkligheten i december 2018. Året då de två äppelträden som jag planterade 1974 bar frukt som aldrig förr. De var inte bara många utan även stora. Vi lämnade äpplen åt alla håll men ändå stod vi i oktober med 100 kg Cox Pomona och Signe Tillisch. Vi bestämde att prova att göra äppelmust för första gången och fann ett musteri som fortfarande hade verksamheten igång - Lidingö Musteri. När jag levererat 60 kilo första veckan i december och tog en paus vid en mack på hemvägen – fortfarande på Lidingö – såg jag Tranholmen igen fast från Lidingösidan. Här såg jag också 1800-talstornen på Stocksundsidan och lockades att på fastlandet köra en sväng och undersöka hur man idag tar sig över till Tranholmen.

Då kunde jag konstatera att pontonbron flöt liksom förra millenniet och förband omvärlden med Tranholmen. Vid närmare besiktning i eftermiddagssolen såg bron både bredare och stabilare än jag kom ihåg. Kanske vintermörkret och snödrivorna hade lurat mig.

Gott Nytt År!
Slutligen en reflektion om det rika fruktåret i Sverige 2018. Är detta i sig positiva tecken i själva verket ännu ett omen på att människans skövling av planeten närmar sig bristningsgränsen?

Så luta er tillbaka i väntan på det nya året och att minnena ska publiceras i primärminnet. Glöm inte att anmäla önskemålet till din lagerchef som jobbar även när du slumrar i go’stolen.

Willy Nyström