Oaks
Kriteriet och Oaks körs traditionellt första söndagen i oktober på Solvalla. Kvalificeringsloppen körs onsdagen en och en halv vecka innan.

Visst hade Pebbly varit sig lik på Färjestad från de första starterna i våras funderade jag men …

… hur bra var egentligen motståndet?
… hade hon lika mycket kvar som det såg ut?
… skulle det komma en reaktion med tanke på att hon bara gått två snabbjobb efter sjukdomen?
… kom Oakskvalet 9 dagar efter come-backen alltför tätt inpå?
… skulle seedningen vara till hennes nackdel i lottningen?

När startlistan kom tror jag att jag studerade varenda start motståndarna gjort i lopparkivet. Seedningen gjorde också att Pebbly tillhörde de gynnade. Enbart Jill Tilly hade högre startpoäng i det loppet men självklart en synnerligen kvalificerad konkurrent om de två platserna till finalen. Jill Tilly hade 7 segrar på sina 13 starter och bra mycket mer intjänat än Pebbly med 2 segrar på sina 8 starter. Men Pebbly läser inte travprogram och tidningar och skulle nog sova gott ändå. Och kanske var Jill sliten efter tredjeplatsen i korta E3 som kördes samma kväll som Pebblys come-back?

Javisst, man kan lätt hemfalla åt att måla fan på väggen inför nästa lopp.

På tävlingsdagen började oron sakta sprida sig i kroppen. Till sist tog jag en löptur för att få ner (!) pulsen. Tyckte att det hjälpte.

På tävlingarna gick allt så bra som det kunde. Efter att ha fått kubbas lite om spetsen med Peter Eriksson och Naughty But Nice fick Björn bestämma och kunde även eliminera den härdade Jill Tilly. Örjan gjorde ett försök att få överta ledningen på första varvet men Nej! Så Jill fick hålla tillgodo med ’dödens’ och kunde inte besegra Naugthy But Nice i suget bakom Pebbly om andra finalplatsen.

Årgångstoppen Viola Silas hade ägarna själva eliminerat tidigt genom att missa att anmäla sitt intresse.

Spårlottningen samma kväll var nog det enda som inte lyckades helt den dagen. Björn avstod från ett spår ut på vingen och valde spår 9 med startsnabba 1 Simb Ruby och 2 Omega Neo som tänkbara ryggar.

Ja, så började nedräkningen igen med genomgång av checklistan ’måla fan på väggen’ med nya punkter
… spår 9, vad skulle det innebära?
… några dagar före söndagen: väderprognosen visar på ’risk för nederbörd’, får hon fäste?

På lördagen V75 på Valla. Vi ägare till hästarna i Kriteriet och Oaks bjöds på mat i Solvallas paradvåning. Smet iväg till stallbacken och träffade Olle där som skulle köra på Bjerke på söndagen i norska kriteriet. När jag bekände min nervositet ’tröstade’ mig Olle med ’att det är i de här loppen vi vill vara med’. Ack ja, som om jag inte kände det!

Och på söndagsmorgonen en löptur: det funkade ju i uttagningen så det är säkrast att inte ändra ett vinnande koncept!

Var ute på Valla i god tid före tävlingarna. Gick direkt till stallet och kollade att resa, mat och dryck och inkvartering gått enligt plan. Banan hade fått en del fukt från himlen men var fortfarande fast. Spanade mot himlen och sände ett försynt klarläggande uppåt att blomsterarrangemangen på innerplan kunde ta skada av mer vatten. Även idag serverades vi VIP-mat. Inget smakade. Lämnade emellanåt sällskapet med olika förevändningar, irrade omkring på publikplatserna och följde allt på intern-tv, strykningar, körsvensändringar, kuskintervjuer, tips. Pratade med Bosse – nyss återvänd till fastlandet efter ett halvår på det stora grundet i Östersjön – och Anders. De såg irriterande avslappnade ut och pladdrade om V75-systemet som skulle komponeras. ’Idag är jag inte med på systemet med min kompis-hundring. Ta med Pebbly om ni garderar. Vi ses efter värmningarna.’ Och så irrade jag vidare och undvek bekanta som kunde tänkas vara sociala.

I värmningarna såg Pebbly ut som vanligt, vaken men reserverad. Martina värmde på innerplan först, sedan Björn på banan. Allt såg ut som det skulle. Vinnaroddset pendlade mellan 10 gånger och 15. Efter loppet före Oaks tittade jag in till mina K2-kollegor på VIP-hyllan och sade att jag skulle se loppet från E-läktaren och ’vi ses efter’.

Defilering, provstarter, pulsen stiger. Jag nickar till Anders och Bosse som står högt uppe på E-läktaren och går ner till tredje raden nerifrån på sektionen närmast mål.

En minut till start. Ödesmusiken läggs ut och referenten drar en floskel om ’en miljon och evig ära’.

Starten går och Björn tar rygg på Simb Ruby som släpper till Omega Neo. På första bortre går Håkan K från kön med La Bellouet och stöter ut Bergh med Quiche. Bergh får överta ledningen men lämnar kollegialt den tillbaka till Fredrik Persson/Omega Neo. ’Fjärde invändigt, hur ska Pebbly få fritt?’ 700 kvar börjar alla röra på sig, mest Dileva Käll, och det blir en lucka mellan täthästarna och klungan som verkar punktmarkera Pebbly. 500 kvar ligger Pebbly nia och fortfarande fast i rygg på Simb Ruby med Zilan Boko utanpå. ’Once in a lifetime: Hej då! Vi har i alla fall en pigg häst till nästa lopp.’

400 kvar orkar inte Zilan Boko längre utan Pebbly – smidig som en katt – är raskt i andraspår och flyttar sig utåt för mer luft och ljus. Håller på att få med sig Edda Dreamcatchers sulky men Björn parerar och hjulen går fria och nu är hela upploppet fritt! Referenten: ’Ute kopplar Dileva Käll greppet … Och längst ut kommer Pebbly!!!’
 

På E-läktaren står jag som förstenad till Anders och Bosse galopperar ner och skakar liv i mig.
Mirakel kan ske! Inte att Pebbly vann men från att ha legat inlåst som nia halvvarvet kvar!

Utan filmklipp hade jag knappast kommit ihåg mycket av de närmaste 10 minuterna.
Ser att jag i segerceremonin förgäves ringer Laila.

Ett moment som jag ändå alltid skulle minnas är att få åka landå, dragen av en fux bakom Pebbly följd av två vita hästar, framför E-läktaren och höra applåderna.
Året är alltså 2009 och det har gått 50 år sedan jag gick upp på E-läktaren första gången 15 år gammal. Nu känner jag mig 65 år ung.

Pebbly selas av och leds av Martina till dopingkontrollen. Kvar i stallet står en journalist från Travronden som lyckades få med de väsentliga delarna av mitt travliv med några nyckelord noterade på ett litet block.

Lyckas också nå Laila som städat i sitt garage och lagt mobilen kvar i huset.

Så Stall K2 skingras efterhand för att åka hemåt till Leksand, Karlstad och Årjäng.
Gissar att även lång bilresa kändes överkomligt den här dagen.

Jag körde den kvart det tar från Valla hem till Hässelby och började förbereda middagen fortfarande i halvchock efter Pebblys och Björns osannolika avslutning i Oaks.

Bland några som ringde var en annan travvän, Bo Lindeberg, som jag ska återkomma till senare. Bosse frågade vad vi gjorde nu och var vi firade. ’Står i köket med ett glas vin och ska just sätta på potatisen.’ ’Va??’. Tror att Bosse var lite besviken på vår brist på ’balunssinne’ men accepterade förklaringen: en chock för alla och långt hem för alla utom för mig.

Under våren hade jag satt ihop en liten mejlgrupp – Racing Lovers – där nästan alla knappt varit på trav men tyckte att det lät kul att se K2-hästarna på tv när de tävlade på V75. Någon hade sett Oaks och stjälpt ut kaffet på upploppet och tyckte att jag hade råd att betala kemtvätten på moster Lisas duk till 50-årskalaset, det var ju ändå mitt fel.

Vi firade segern i slutet av november på en restaurang i Karlstad men nu tar vi saker i ordningsföljd och återkommer till det i nästa kapitel.