Föddes 1892 på en gård i byn Raftsjöhöjden knappa 10 mil från Östersund. Han växte upp med mor och far och en äldre bror och yngre syster. Fadern drev jordbruk och använde naturligtvis hästar som dragdjur i arbetet. Varken bror eller syster var intresserade av hästarna till skillnad från Jöns. Efter 7-årig folkskola fortsatte Jöns till Wångens hingstuppfödningsanstalt som startades 1903. På Wången var syftet att avla fram starka arbetshästar. Hästarna var av nordsvensk ras och i grunden avlade för arbete på åkrar och i skog. Men under vintern bar isarna i Jämtland många månader och på dessa organiserades travtävlingar.

Åren på Wången skulle komma att prägla Jöns Olofssons liv.

Nordsvensk avel
Det praktiska avelsarbetet hade begränsningar jämfört med idag. Främst rent ekonomiska som innebar att hingsten borde finnas i närheten vid betäckningen för att hålla transportkostnaden rimlig. Angeläget var att hingsten som användes var premierad. Alltså uppvisad för en nämnd av kunniga som bedömde hingstens lämplighet i avel. Lämpligheten avgjordes av exteriören och fysiken. Hingstens trav bedömdes och kompletterades med dragprov. Hingstarna premierades av naturliga skäl på Wången. Viktigt var att hingsten blev införd i Stambok för Nordsvenska hästar. 

Även ston bedömdes på lokala premieringar runtom i Sverige och rönte alltid stort publikt intresse. Till detta bidrog sannolikt den kompetens som premieringsnämnden besatt. T. ex. professorerna Karl Eriksson och Sven Dyrendahl samt inte minst den legendariske professor Eric Åkerblom, som 1976 förärades med Travsportens Hedersutmärkelse. Ston bedömdes på exteriör och nordsvensk stam tre led bakåt. Dessutom skulle stoet kunna visa upp ett föl som bekräftelse på sin lämplighet för avel.

Nordsvenska brukshästar var huvudsakligen starka, en egenskap som inte alltid var en fördel i ett travlopp. Det norska kallblodet var generellt mer lämpad för tävling än nordsvensken. 

Dessa förutsättningar lockade sannolikt många uppfödare i Norrlands inland att se möjligheter västerut på andra sidan gränsen till Norge och importera norska kallblod som då var en klass bättre än inhemska nordsvenskar på banan. Som exempel kan nämnas Remin född 1937, Grei Gyller född 1940 och inte minst Steggbest född 1951.

Steggbest
Grei Gyller
Remin  

Ett påstående som jag kan styrka med en sida från Solvallaprogrammet sista tävlingsdagen på andra meetinget 1959.

Detta skulle senare i början på 70-talet, leda till att Stambok för Nordsvenska hästar delades på två, brukshästar resp. travhästar.

När man söker sig bakåt i tiden i www.travsport.se kan man få uppfattningen att det rådde rena vilda västern i den nordsvenska aveln under de första årtiondena. Överallt återkommer Far Okänd och Mor Okänd. Därför är det viktigt att förklara att uppgifter finns men är inte inlagda i systemet så långt tillbaka i tiden mer än i undantagsfall. Det finns dock en annan källa www.haststam.se där man kan välja hästras och sedan söka på namn.

Faktum är att märkning av travhästar infördes efter 1970 i Sverige med frysmärkningsteknik. Idag används märkning med datachip under hästens hud. Då förstår vi att det fanns många nordsvenskar som kanske inte var renrasiga. För att stävja försök att använda icke-rena kallblod i nordsvensk avel fanns en typbesiktningsnämnd med makt att utfärda förbud för användning av häst för tävling i lopp öppna för nordsvenska travare. När en nordsvensk gått under en viss kilometertid i lopp var uppvisning för typbesiktningsnämnden obligatorisk. Många duktiga travare fick tumme ner och uppenbarligen fick detta en avskräckande effekt. Exakt hur avskräckande kommer vi nog aldrig att få veta även om blodtypning (med Sven O. Persson som var en av initiativtagarna) och dagens dna-analys borde kunna ge ett svar (som ingen är intresserad av utom möjligen brottsförebyggande rådets nostalgigrupp) och bara acceptera att moderna märkningsmetoder kommer att styra mot säkrare identitetsbestämning för varje ny generation. Vi vet ju också att sportens finansiering och överlevnad kräver tilltro till kontrollmetoder för att avslöja fusk i alla led.

Konjunkturerna för uppfödning av nordsvenskar
Hur var det för Jöns Olofsson att utveckla sin gård med hästuppfödning med de förutsättningarna? Idag har vi 33 permanenta travbanor i Sverige. När Jöns Olofsson var 35 år (1927) fanns det 2 –  Jägersro och samma år invigda Solvalla. Knappast lockande att av rent ekonomiska skäl uteslutande satsa på travhästar. Jöns’ far såg sig som jordbrukare med spannmålsodling och skogsskötsel med ett stort hästintresse. Svårt att veta hur Jöns resonerade de åren. Storbonde in spe med ansvar för anställd personal och förvaltning av åkrar och skogar. Samtidigt framgångsrik tränare av nordsvenska travare.

Utvecklingen av trav i Sverige
Men 10 år senare hade Östersund öppnat en bana 1936 och dessförinnan Bergsåker i Sundsvall 1933. Detta trots – eller tack vare? – den djupa nedgången i världskonjunkturerna. Jöns hade känt av strömningarna och satsade 1935 en del genom att köpa aktier i den planerade Östersundsbanan. Bland de andra aktieägarna var Sven O Persson, en mycket drivande Jämtländsk entreprenör. http://www.guldgalan.se/38427.sven_o_perssons_hederspris.html  Kanske var det honom Jöns avsåg när han förklarade varför han tecknade sig för dubbelt så många aktier som var tänkt. ’Med ett sånt gäng snålgubbar, så förstår man ju att detta kommer att lyckas.’ Med ’lyckas’ avsåg Jöns inte feta aktieutdelningar men en möjlighet till inkomster oberoende av isläget inte alltför långt från Raftsjöhöjden.

1938 öppnades ytterligare en travbana i Gävle. Där lockades Jöns att lasta några travare till invigningen. Med 6-åriga stoet Dacksy segrade Jöns i Invigningsloppet. Dacksy vann också fjärde loppet och helbrodern Elsass blev tvåa i sitt lopp.

Uppenbarligen en uppskattad presentation för Gävle Travsällskap. Året efter (1939) flyttade Jöns och sin fru Jenny med hästarna till Gävle där Jöns arrenderade en gård. Gården i Raftsjöhöjden behöll man. I Gävle blev Jöns och Jenny kvar hela livet och där växte sönerna Olle och Hans-Erik upp.

Träningsverksamheten drev Jöns fram till sin pensionering 1962. Resultaten var genomgående goda, särskilt med tanke på att han hela tiden var amatörtränare kan man tycka. Men den tidens amatörtränare var i många fall väl så professionella med färdigheter i det mesta som behövs för att träna travhästar.

Jöns’ bästa
Elsass född 1931 tjänade 45400 kr men är än mer framgångsrik som avelshingst med 190 ättlingar mellan 1935 och 1960 (!).

Dacksy född 1932  – helsyster till Elsass 
(Foto saknas)

Miranda född 1932. Såldes till 1940 till Stall Casino och gick i träning till Gösta Nordin på Solvalla och vann 9 lopp där under första halvåret.

Med åren i Gävle tränade Jöns alltfler varmblod och en duktig märr hette Elly Bulwark född 1948 efter avelsgiganten Bulwark. Den fint stammade Elly behöll Jöns efter tävlingskarriären i aveln med flera duktiga tävlingshästar, t.ex. Ciba och Depty.

Jöns’ som iakttagare till svensk travhistoria
Jöns föddes in i travet 1892. När han avled 1977 var han fortfarande kvar i travet och var med i travets utveckling i Sverige under 85 år. När han föddes fanns ingen permanent travbana i Sverige och i mitten på 70-talet fanns 30. 

Under de tre första årtiondena på 1900-talet var det nästan enbart nordsvenskar på travets plogade sjöisar. I mitten på 70-talet hade varmbloden tagit över ju längre söderut man såg.

Och de tre kalla raserna nordsvenskar, norska kallblod och finnhästen har med åren finnhästar synkroniserats. Idag skrivs propositionerna ut i Sverige för norska och svenska kallblod och på liknande sätt i Norge. Den finska rasen har länge varit snabbare men skillnaden har utjämnats efterhand så att även de tävlar i samma lopp ibland, t.ex. Elitloppssöndagen på Solvalla.

Sönerna Olle och Hans-Erik föddes in i travet liksom pappa Jöns men då – på 40-talets första halva – var det snarare travsporten utan brukshästar. Olle var definitivt hemmastadd i ett travstall och körde lopp på 60-talet men hade kanske mer ’läshuvud’ och hade aldrig några planer på att ha travet som yrke. Lillebror Hans-Erik valde däremot den banan som tog honom från Gävle till den förre Gävle-tränaren Bertil Stedt på Åby där han efter anställning hos mångårige tränarchampion Algot Scott, tog ut sin tränarlicens i slutet av 60-talet. Det var aldrig aktuellt att ta över den Olofssonska tränarrörelsen i Gävle som när Hans-Erik blev vuxen redan hade börjat avvecklas eftersom pappa Jöns var väsentligt äldre och passerade 70 år 1962.

Tack Olle och Rolf
När jag med hjälp av Rolf Sjöström träffade Olle Olofsson i höstas första gången sedan 1968, var Jöns Olofsson ett namn på en duktig travtränare före min tid i travet. Nu har jag fått veta betydligt mer om hans tränarkarriär men framför allt om travsportens utveckling i Sverige från att ha engagerat duktiga ’amatörer’ till dagens professionella utövare. Notera att jag satt ordet amatörer inom fnuttar. De var också yrkesmän med ett helt annat hästmaterial att forma.

Gävletravet kör varje år Jöns Olofssons minne för 3-åriga kallblod, något som kan få oss yngre historielösa att förstå hans storhet.

Willy Nyström